Grammisgalan

Jag känner en stark hatkärlek inför galor. Jag tror det krävs lite mer än trekvarts år för att jag ska glömma exakt hur förbannat pinsamma de är. Just den här kvällen ser jag på grammisgalan och det börjar väl ungefär som väntat. Gott om pinsamheter alltså.

Komprimerad lista över pinsamheter på Grammisgalan '08:

• Gry Forsells och Adam Alsings krystade framtvingade skämt som alldeles för överförfriskade musikkändisar förväntas skämta med i
  
• Carolina Gynning
• Carolina Gynning
• Carolina Gynnings skånska sång
  
• Håkan Hellströms skämt om att han trodde det var uppgjort på förhand vem priset till Årets Manliga artist skulle gå till eftersom Kleerup var nominerad och Carolina Gynning delade ut priset
• Gry Forsell ger Håkan Hellström någon slags matroshatt till hans son
• Adam Alsings konstanta prat om Gry Forsells skor
• Andreas Karlssons trista generaliseringar om kvinnliga artister och det pinsamt pyttelilla burop det genererade
• Kleerups fyllesvammel med armen runt den där gamla teatertanten¹
• Låtsasbandet EMD
• "Svenska folket" som lät dem vinna

Men galan erbjöd inte bara pinsamheter och fjanterier. Stående ovationer för e.s.t var fint och rörande. Att Anna Ternheim vann två gånger, precis före Kleerup, var kul. Jag råkar gilla Kleerup, men jag känner på mig att han, i någon form av manlig hybris, skulle försöka nonchalera bort det hela. Nä då föredrar jag snälla popsnören som Anna Ternheim, som vågar bli glad på riktigt. Robyns liveframträdande var såklart lysande också.

--
1: Vem är hon eg.? Jag har sett henne på TV en massa på sistone.