Om utsatthet och feghet

För några dagar sen läste jag ett intressant blogginlägg som länkades till mig i Google Reader. Jag gillade slutklämmen, tyckte den var tänkvärd. Historian i övrigt är mest obehaglig, men viktig antar jag.
För ytterligare några dagar sen skrev Agnes ett annat, ganska jobbigt, blogginlägg om utsatthet.

Jag kommer att tänka på två situationer i mitt liv. Ett då jag kände mig utsatt och ett där jag borde hjälpt till men inte vågade.

Sensommareftermiddag på stora studentområdet jag tidigare bodde på. Jag kan inte ha bott ensam i mycket mer än ett år och lär bara ha varit 21 år gammal.
Jag står vid anslagstavlan mittemot matvarubutiken. Sätter upp en annons för en dator jag tänkt sälja när jag i ögonvrån ser ett gäng killar komma gåendes åt mitt håll. Den ena killen håller en slags påk. Jag tror det kan ha varit ett stolsben eller något liknande. De hinner fram till mig medan jag sätter fast det sista häftstiftet. Jag noterar att de inte verkar vara helt nyktra, men vad de går på vet jag inte.
Killen med påken tittar på lappen, jag är vid det här laget helt omringad.

- Är det din dator?
- Ja.
- Okej, är det ärligt eller?
- Ja... eller eeh...

Mitt i mitt jakande svar kommer jag på att mannen jag en gång köpt stora delar av datorn från var minst sagt shady och att jag inte alls har några kvitton på resten av delarna. Killen med påken svarar snabbt och uppretat.

- Vad menar du? Är det ärligt eller inte?! Svara!
- Ja alltså...

PANG! Innan jag hinner göra annat än att le besvärat och stamma svingar killen påken med full kraft strax över huvudet på mig. Han träffar Metro-lådan som står bakom mig med en ljudlig smäll. Sen minns jag inte riktigt hur det går till, men jag tror att jag duckar under hans arm och på så vis lyckas komma undan. Springer sen hemåt för glatta livet medan jag hör dem skratta bakom mig. Tänker att jag måste springa skitsnabbt så de inte hinner se var jag bor.
Resten av dagen spenderas i sängen på mitt rum. Jag är till att börja med rädd för att ens gå upp i köket och hämta mat. Helt orimligt givetvis, men så är rädsla också bara en känsla och inte nödvändigtvis logiskt betingat.

Två-tre år senare sitter jag och min dåvarande flickvän på vagnen ut mot förorten där hon bodde. Vi har druckit lite, är väldigt trötta och vill mest hem och sova. Minnet av den här incidenten är alltså lite suddig.
Fler än vi verkar vara trötta. Snett framför oss sitter en tjej tyst som också verkar vänta på att få komma hem. Om killarna satt på vagnen hela tiden eller om de gick på på drottningtorget låter jag vara osagt. De är några år äldre än tjejen i fråga och de sätter sig ner på sätena runtomkring henne. Jag tror de kan ha varit en fyra-fem stycken, för de omringar henne effektivt.
De försöker prata med henne. Hon tittar bort, antingen ut genom fönstret eller så sitter hon rentav och stirrar in i den orangebruna väggen. Jag minns inte om hon hade fönsterplats. Jag tror de försöker ta på henne, jag är iallafall rätt säker på att de tar henne i håret. Hon säger ifrån ibland, verkar vara förhållandevis stark givet situationen. De är ihärdiga. Att hon säger ifrån och visar totalt ointresse hindrar dem inte. Inte ens när hon ringer en vän slutar de.
Vi viskar lite om det vi ser. Tittar hela tiden. Jag minns inte riktigt vad vi viskar om men hon är arg på de äckliga männen minns jag, men luttrad. Hon har vart med om och sett mer än jag. Själv sitter jag och tänker på hur tjejen kommer klara sig och på vad som kommer hända när hon skall gå av. Jag minns inte om jag faktiskt funderade på att göra något för henne eller inte eller om vi kanske faktiskt diskuterade det. Vi går hursomhelst av före henne, utan att ha hjälpt till, och får inte se vad som händer.

Båda situationerna kommer tillbaka till mig emellanåt. Men den sista är den som känns mest. Att inte våga vara mer av en medmänniska. Jag skäms. Det som känns värst dock är att jag inte vet om jag skulle agera annorlunda idag.