Vill du se De kallar oss mods eller en dokumentär om heroin?
Jag valde heroinet.
Dokumentären hette Black Tar Heroin: The Dark End of the Street och skall ha spelats in i The Tenderloin i San Fransisco under åren '95-'98. Man får, under de här åren, följa fem trasiga unga individer under mycket tragiska förhållanden i San Fransiscos drogvärld. Specifikt är alla fem beroende av heroin och tar alla den smutsiga bruna heroinsort som tydligen är absolut vanligast på USA's västkust: Black Tar Heroin. Tre av karaktärerna prostituerar sig, en kvinna och två män, två av dessa får HIV men fortsätter prostituera sig ändå. Man får se jobbiga och sluddriga samtal hem till familjen och höra hemska berättelser från deras barndom.
Filmens största behållning är att den inte moraliserar mer än nödvändigt utan snarare verkar berätta den historia som presenteras. Det här innebär bland annat att man emellanåt får se personligheterna som ligger under lagret av droger och destruktivitet. Intelligenta och förhållandevis intressanta personligheter framträder även om de också är gravt fucked up. Där blir plötsligt tragedin mer påtaglig. Jag kunde helt plötsligt relatera till dem och förstod att det här skulle kunna vara jag, givet att jag bara var en smula mer naiv, en skopa mer självdestruktiv och psykiskt instabil i kombination med en närhet till droger jag inte har idag.
En skrämmande och obehaglig historia jag kan rekommendera. Filmen finns på YouTube och en torrent till filmen finns på The Pirate Bay.
Inlägg
12 kommentarer:
Skulle det verkligen kunna vara du?
Av ditt inlägg att döma verkar personerna i fråga sakna ett socialt skyddsnät, med de "hemska berättelser från deras barndom" du refererar till. Kan du relatera såpass att det bara skiljer naivitet, självdestruktivitet och psykisk instabilitet mellan dig och dem? Känns som att fler än idag borde vara utslagna heroinister isåfall.
Jag menar, jag skulle kunna vara en krigsdrabbad, amputerad kvinna med HIV, givet att jag var en smula mer afrikansk, otursdrabbad saknade kunskap om kondomer.
Men visst, jag pekar inte finger åt känslan av att vi alla är ett.
Hm, man fick höra hemska historier från två av personernas barndom och det råkar vara de övriga tre jag känner att jag kan relatera till mest.
Skillnaden är att jag inte riktigt kan relatera till att vara krigsdrabbad afrikansk kvinna. Men att relatera till att vara naiv, destruktiv och psykiskt instabil går desto lättare.
Jag missade att förmedla en sista känsla från filmen och det var just det att bara två av personerna, de som var mest fucked up, hade uppenbara issues med sin barndom och sin familj osv. De övriga verkade mest komma från klassisk amerikansk "medelklass" och man fick inte veta så mycket om deras bakgrund och familjesituation.
Jag hävdar bestämt att det inte är samma sak som att leva i misär på gatan, skjuta heroin, prostituera sig och smittas av HIV.
Jag tycker nästan att det är lite förmätet att sätta kausala samband mellan så olika saker. Visst hänger de samman förpersonerna i filmen, men att du, i din studentlägenhet och med ditt Chalmers-pluggande, relaterar har jag svårt att förstå. Vad du känner inom dig vet jag bara lite om, men avstånden mellan dig och dem är i vilket fall enorma.
> Jag hävdar bestämt att det inte är
> samma sak som att leva i misär på
> gatan, skjuta heroin, prostituera
> sig och smittas av HIV.
Givetvis, och jag håller med. Men det här är verkan. Jag pratar om orsak.
Ah, om vi pratar orsak förstår jag att det bara är en tidsfråga.
Nej det är det ju heller inte.
Först och främst hade jag behövt vara naivare, vara mer psykiskt instabil och självdestruktiv och ha droger närmre än jag har idag.
Efter det handlar det om tillfälligheter såklart. Bara för att jag lyckas peka ut vad jag tror är orsak (och vad som är verkan) betyder inte det att jag är determinist.
Historien kunde sett annorlunda ut. Tracey i filmen kunde förmodligen likväl hamnat i ett drogfritt liv som högskolestudent medans en annan högskolestudent mycket väl kunde hamnat i samma situation som Tracey istället.
Situationen för de två som är mest fucked up är givetvis lite annorlunda. De verkade ha behov av att behandla sin skit på något vis. Nu blev det en av de sämsta möjliga alternativen: heroin. Men det kunde sett annorlunda ut för dem med, även om de sannolikt inte levt goa liv för det.
Jag håller inte med Agnes riktigt. Jag tycker också att man kan känna igen sig i människor det gått snett för. Man får minnas att det är en "karriär" som börjar någonstans. Tröskeln är inte alltid så hög när man väl börjar injicera. Att se sig själv i andra är också att känna igen deras mänsklighet. Jag tycker att man ska vara tacksam för det man fått i livet. Även om det är lättare sagt än gjort. Att erkänna att "jag hade kunnat vara du" är att ge den brutne ett erkännande också. Medkänsla innbär väl just att man sätter sig i den andres skor.
Nu har inte jag sett filmen, utan går enbart efter Mattias text. Jag håller med dig Ivar, men det är ändå något som stör mig. Kanske kan det vara textens uppbyggnad:
1) heroinister får HIV, är trasiga, miserabla, ringer hem och det är hemskt
2) de verkar också vara intelligenta och intressanta, under allt det där
3) DÅ blir det ännu mer tragiskt för då förstår jag att det hade kunnat vara JAG
4) givet att jag var liiite mer naiv och hade en annan psykisk disposition
Vad som inte framkommer i texten är det som Mattias berättade för mig på MSN, att han relaterade till personerna från medelklassen om vars bakgrund historien inte förtäljer.
Se filmen Agnes! :)
dom kallar oss mods är jättebra!
pomperipossa
Skicka en kommentar