Alla hjärtans dag

Jag fick just nys om att det är Alla hjärtans dag idag. Jag noterade aldrig riktigt när folk började ta den här högtiden på allvar. Min gissning är att det var ungefär samtidigt som folk började spöka ut sig på Halloween, men jag vågar inte svära på det. Det kan ha hänt senare än så. I vilket fall förstår jag mig inte på skiten och skruvar på mig när folk frågar mig vad jag har för planer. Det brukar inte vara mer avancerat än "Se på ett avsnitt Heroes och tvätta kanske?".

En låt

Livet är rätt mycket "en dag i sänder" just nu. Den där känslan brukar förr eller senare bestämma vilken musik jag lyssnar på. Det brukar bli en spretig mix av å ena sidan The Smiths, Joy Division, Jakob Hellman och annat muntert tillsammans med väl utvalda pepplåtar som Frances Gall's gamla schlager-fullträff Poupée de cire poupée de son, Make Your Own Kind of Music med Mama Cass (nice klänning förresten) och Time to Pretend med MGMT.
En låt som för mig ofta återkommer som ett kitt mellan dessa bägge musikaliska terapimetoder dök nyligen upp både på Spotify och på YouTube, så lyssna, njut och fnissa åt din misär för den glöms snart bort!

Drömmar jag minns

Att drömma är lustigt. Inatt drömde jag exempelvis att jag bar en vän i min famn genom den lilla byn i närheten av där jag växte upp. Hon var helt naken och jag bar henne med min barndomskompis föräldrahem som mål. Där skulle jag ju sova för natten. Syftet var att ligga.
Hon var tung och folk tittade konstigt på oss. Inte undra på.
När jag till slut kånkat henne hela vägen ned genom byns ganska branta backar visar den bedrägliga kvinnliga nyckfullheten sitt fula ansikte. Ord som "huvudvärk" och "trött" nämns. Ligga blir det inget med. Jag antar att hon bara ville ha "skjuts"?

För drygt ett och ett halvt år sedan hände något riktigt stört. Detta var medan jag fortfarande bodde i kollektivet i Malmö. Jag minns inte drömmen helt och hållet mer än att själva temat var att vi alla var dömda på ett eller annat vis, världen skulle gå under eller liknande. Av någon anledning tog det här väldigt hårt på mig för jag vaknade nämligen i panik. Jag rycker tag i mitt täcke och springer mot räddningen, som tydligen verkar finnas i trapphuset, för när jag kommer till sans står jag där i upgången framför vår dörr, endast iförd mitt täcke, utelåst och förvirrad. Som tur var bodde Kim fortfarande kvar och hade sitt rum nära dörren, annars hade jag förmodligen blivit tvungen att knacka på hos bankkontoret mittemot och be om att få låna en telefon. Knasigast hittills utan tvekan.

Men det är också lustigt hur drömmar kan påverka en ett bra tag efter de drömdes, om så bara för att de varit så verkliga och innehållet så önskat.
Mitt tidiga tonårsjag längtade, som så många andra i den åldern, efter kärlek och samhörighet mer än något. Självklart var jag för feg för att våga gå fram till någon och för töntig för att någon skulle våga gå fram till mig (förmodligen vore det socialt självmord eller något liknande).
Hursomhelst. Jag drömde, väldigt detaljrikt, om ett förhållande med en av de coolare tjejerna på min högstadieskola. Vi höll hand, kysstes, hade sex, såg på film och allt det där. Henne fick jag såklart en jättecrush på som också höll sig kvar i säkert ett par månader.

Ilskan

Jag har gått med en klump i magen hela dagen. En oförklarlig ilska jag inte kunnat få ur mig. Jag har kämpat för att inte låta någon oskyldig drabbas av ett vredesutbrott som inte var ämnade dem.

Idag har jag varit arg på följande:

• Folks bristande empatiska förmåga.
  Det finns inte mycket som är mer frustrerande än folk som dömer ut eller skrattar åt andras egenheter och åsikter bara för att de ligger ett par steg efter i sin empatiska förmåga. Jag önskar att ni kunde se.
  
  
• Vänner som använder härskartekniker.
  Jag blir arg och ledsen när vänner, utan att mena särskilt illa kan jag tro, skrattar åt mina egenheter istället för att respektera dem och låta dem vara.
  
  
• Folk som förutsätter vad man har för åsikter.
  Berättar jag för någon att jag t.ex. känner obehag kring något händer det alldeles för ofta att denne förutsätter att jag därför också är av en, för denne självklar, åsikt i frågan. En åsikt jag ibland också har och ibland inte men framförallt ännu inte sagt det minsta om.
  

• Judge Judy.
  Empatiskt handikappad, burdus, otrevlig och en flitig användare av härskartekniker. Vidriga jävla kräk. Dö.
  
  
• Daft Punk-/Justice-gruppen på Facebook.
  Ditlockad av gruppnamnet "DAFT PUNK & JUSTICE till Göteborg 2009!" går jag in och läser "Vi har möjlighet att boka Daft Punk och Justice till en gemensam konsert till hösten. Samtidigt!" och sen står det nåt om att de vill veta hur många som har intresse av en sån bokning. Underförstått är att inget är bestämt än. Jag blir lyrisk och helt till mig av det faktum att Justice och Daft Punkt uppenbarligen kan tänka sig en Sverige-spelning om intresset är stort nog.
  Allt var givetvis bluff och båg. Med "möjlighet" menade gruppskaparna den möjlighet som alla har att boka ett av världens mest svårbokade band. Fucktards.
  
  
• Idioten som stal min tvättid idag.
  Jag borde stängt av maskinerna och slängt din tvätt i ett hörn på golvet!
  

...och det fanns jättemycket mer. Men halvvägs in började jag glömma av varför jag var arg.

Om utsatthet och feghet

För några dagar sen läste jag ett intressant blogginlägg som länkades till mig i Google Reader. Jag gillade slutklämmen, tyckte den var tänkvärd. Historian i övrigt är mest obehaglig, men viktig antar jag.
För ytterligare några dagar sen skrev Agnes ett annat, ganska jobbigt, blogginlägg om utsatthet.

Jag kommer att tänka på två situationer i mitt liv. Ett då jag kände mig utsatt och ett där jag borde hjälpt till men inte vågade.

Sensommareftermiddag på stora studentområdet jag tidigare bodde på. Jag kan inte ha bott ensam i mycket mer än ett år och lär bara ha varit 21 år gammal.
Jag står vid anslagstavlan mittemot matvarubutiken. Sätter upp en annons för en dator jag tänkt sälja när jag i ögonvrån ser ett gäng killar komma gåendes åt mitt håll. Den ena killen håller en slags påk. Jag tror det kan ha varit ett stolsben eller något liknande. De hinner fram till mig medan jag sätter fast det sista häftstiftet. Jag noterar att de inte verkar vara helt nyktra, men vad de går på vet jag inte.
Killen med påken tittar på lappen, jag är vid det här laget helt omringad.

- Är det din dator?
- Ja.
- Okej, är det ärligt eller?
- Ja... eller eeh...

Mitt i mitt jakande svar kommer jag på att mannen jag en gång köpt stora delar av datorn från var minst sagt shady och att jag inte alls har några kvitton på resten av delarna. Killen med påken svarar snabbt och uppretat.

- Vad menar du? Är det ärligt eller inte?! Svara!
- Ja alltså...

PANG! Innan jag hinner göra annat än att le besvärat och stamma svingar killen påken med full kraft strax över huvudet på mig. Han träffar Metro-lådan som står bakom mig med en ljudlig smäll. Sen minns jag inte riktigt hur det går till, men jag tror att jag duckar under hans arm och på så vis lyckas komma undan. Springer sen hemåt för glatta livet medan jag hör dem skratta bakom mig. Tänker att jag måste springa skitsnabbt så de inte hinner se var jag bor.
Resten av dagen spenderas i sängen på mitt rum. Jag är till att börja med rädd för att ens gå upp i köket och hämta mat. Helt orimligt givetvis, men så är rädsla också bara en känsla och inte nödvändigtvis logiskt betingat.

Två-tre år senare sitter jag och min dåvarande flickvän på vagnen ut mot förorten där hon bodde. Vi har druckit lite, är väldigt trötta och vill mest hem och sova. Minnet av den här incidenten är alltså lite suddig.
Fler än vi verkar vara trötta. Snett framför oss sitter en tjej tyst som också verkar vänta på att få komma hem. Om killarna satt på vagnen hela tiden eller om de gick på på drottningtorget låter jag vara osagt. De är några år äldre än tjejen i fråga och de sätter sig ner på sätena runtomkring henne. Jag tror de kan ha varit en fyra-fem stycken, för de omringar henne effektivt.
De försöker prata med henne. Hon tittar bort, antingen ut genom fönstret eller så sitter hon rentav och stirrar in i den orangebruna väggen. Jag minns inte om hon hade fönsterplats. Jag tror de försöker ta på henne, jag är iallafall rätt säker på att de tar henne i håret. Hon säger ifrån ibland, verkar vara förhållandevis stark givet situationen. De är ihärdiga. Att hon säger ifrån och visar totalt ointresse hindrar dem inte. Inte ens när hon ringer en vän slutar de.
Vi viskar lite om det vi ser. Tittar hela tiden. Jag minns inte riktigt vad vi viskar om men hon är arg på de äckliga männen minns jag, men luttrad. Hon har vart med om och sett mer än jag. Själv sitter jag och tänker på hur tjejen kommer klara sig och på vad som kommer hända när hon skall gå av. Jag minns inte om jag faktiskt funderade på att göra något för henne eller inte eller om vi kanske faktiskt diskuterade det. Vi går hursomhelst av före henne, utan att ha hjälpt till, och får inte se vad som händer.

Båda situationerna kommer tillbaka till mig emellanåt. Men den sista är den som känns mest. Att inte våga vara mer av en medmänniska. Jag skäms. Det som känns värst dock är att jag inte vet om jag skulle agera annorlunda idag.

Player eller slampa?

Jag har funderat ganska länge på vad skillnaden mellan en player och en slampa är. Jag brukar kalla mig själv slampa emellanåt. Det är ganska roligt för jag får ofta kommentarer tillbaka. "Varför är du så självkritisk?" och "Heter det inte player om man är kille?" är de vanligaste.
Angående kommentar ett: nej jag är inte självkritisk. När jag använder ordet "slampa" så lägger jag inga negativa värderingar i det alls. För mig är det ett enkelt ord som betyder ungefär "lätt på foten". Ordet i sig förknippas såklart med gammal luthersk moralism och annat skräp med negativ klang, men det tror jag går att tvätta bort. Ungefär som orden "bög" och "feminist" slutade vara enkom skällsord och istället togs över av respektive rörelser tror jag att "slampa" går att ta över på samma sätt. Att ha lösa sexuella förbindelser är inte fel och bör inte ses ned på. Ordet slampa i sin originalbetydelse har spelat ut sin roll. Nog om det.
Angående kommentar två: nej!, jag är ingen player. För mig är playern den taktlösa, beräknande och egoistiska slampan. Det är vännen som går hem och knullar med ditt ex bara två månader efter ert förhållande tagit slut. Det är personen som under en längre tid dejtar två samtidigt utan att ta upp det här med dem. Det är personen som ligger med dig utan att vilja något vidare, samtidigt som denne undviker "the talk" för att han/hon anar att du vill mer och att det där och då skulle bli slut på vidare sex.

Jag är en slampa, men jag hatar players...

Rabatter

Jag har något att bekänna. Idag har jag har varit en såndär jobbig kund man bara älskar att hata när man står bakom dem i kön.
Jag impulsköpte tre burkar bönor för att det stod "3 för 20:-" på en fin skylt bredvid bönhyllan. En rejäl besparing eftersom jag annars skulle bli tvungen att punga ut hutlösa 33 riksdaler för sagda förkokta balgväxter.
Hursomhelst. Rabatten gick såklart inte igenom. Otippat. Jag poängterar det här för en mycket upptagen kassörska som, efter en del väntan, ber mig plocka fram bönorna. Sen är hon upptagen med något annat en stund och jag bestämmer mig för att det här inte är värt 13 kronor och plockar undan mina bönor igen. Då vänder hon sig om igen och ber mig plocka fram dem en gång till. Hon tittar på dem och förklarar snällt för mig att det var en annan sorts bönor som var rabatterade. Jag plockar tillbaka dem i påsen, hon ber om ursäkt och börjar plocka fram de tretton kronorna, som under ett par sekunder är herrelösa då ingen av oss vill bekänna äganderätt.
När jag sen tagit emot slantarna och gått därifrån börjar jag fundera på om det var värt det. Inte gnällandet om att få tillbaka slantarna, för det är jag då helt på det klara med att det inte var. Det är bara tretton kronor och situationen blev precis så pinsam som man kan vänta sig.
Snarare: är det värt att nappa på rabatterbjudanden? Jag tycker mig bli lurad av systemet lite för ofta på två olika plan: dels klantar jag mig och tar fel varor eller så glömmer kassörskan knappa in rabatten, dels köper jag skit jag inte vill ha (eller behöver just nu) och så blir jag tvungen att anpassa mina matvanor till ett jättekonstigt bulkinköp. "Ja Mattias, nu blir det ägg varje dag i en vecka" eller "Nu dricks det inget annat än citron-iste förrän det här jättebilliga jätteinköpet är uppdrucket".
Tål att funderas på. Återkommer med slutsats. Nu blir det vin och Mario Kart.